You saw the moments none could see. You believed in me.

Denna dag är något av en sorgens dag.
Ni som inte vill läsa ett helt blogginlägg om min farmor och våran historia tillsammans kan sluta läsa redan nu.

Omärkt har jag gått runt och tänkt på vad min farmor gör nu.
Hon är säkert i Tyskland och horar eller dricker sig redlös hos hennes pojkvän i Lichtenstein.
Med sin nya familj. Jävla subba. Jag älskar henne.
Det finns några guldprydda minnen jag alltid kommer att komma ihåg.
Den gången vi hade klassresa till banantorget i Nynäshamn där jag grät där hela dagen. Jag kommer inte ihåg varför, säkert nåt jättelöjligt, men när vi kom dit så såg jag min Farmor.

Fy faan vad glad jag blev.
Tack och lov att pappa tog kort den dagen.
Kommer ihåg att jag kramade henne så hårt jag bara kunde, att jag verkligen älskade henne. Jag skulle aldrig släppa henne, pappa var tvungen att slita bort mig. Hon satt kvar genom hela klassresan och jag ville ju (såklart) inte åka hem alls. Det var ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Hur mycket hon än super ner sig och försämrar sitt egna rykte. Våran släkts rykte.

Jag kommer också ihåg min tionde födelsedag.
Farmor hade åkt hem till oss redan dagen innan och hjälpt oss att fixa iordning allt till mitt lilla kalas. Hon gjorde också en massa andra saker, som en 70-åring egentligen inte ska hålla på med, typ hugga ved, måla, bära tunga saker etc. Hon sket i att hon var 70. Hon struntade i allt vi sa, typ att hon skulle ge fan i att klippa gräset för att det var dåligt för hennes rygg, eller att hon skulle lägga sig ner och vila en stund. Du vet, ta en kopp kaffe med några mandelkubb till, titta på när vi arbetar och står i. Men det gjorde hon som sagt inte.
Hursomhelst, så sov hon över och kalaset började vid tvåtiden på eftermiddagen. Alla var där och hade jättekul, vi åt smörgåstårta och sjöng. Morfar tog fram sin gamla armétrumpet och började stoltsera på bakgården där alla kunde se och skratta åt honom. En underbar födelsedag. Jag har ingen aning om vad jag fick den dagen. Det kanske bara bevisar uttrycket
"Mind over matter"


Det var den sista dagen jag hade med farmor.

Sist jag hörde ifrån henne var förra fredagen.
..
Vi grät båda i telefonen.
Låt mig bara poängtera att jag inte skäms över detta. Har man inte sett eller hört något från den man älskar på över sex år så tycker jag iallafall att det är okej att grina till det.
Det var verkligen hemskt.
Hon var jätteglad.
Hon hade träffat sin pojkväns familj i Tyskland och hon sa att hon skulle flytta dit.
Jag hade inte hjärta att skrika åt henne. Jag pep bara fram ett "Jag älskar dig" mellan snyftandet och fortsatte lyssna på när hon gled in kniven i mitt hjärta och snurrade runt, som om jag aldrig funnits.
Som om jag aldrig funnits. Som om inget av det vi haft nånsin existerat.

Hon säger i telefonen att hon mår bra, men att hon måste gå. Hon hinner inte fråga hur det är med mig eller vad jag har gjort de senaste sex jävla åren.
Du tror säkert att jag är arg.
Delvis rätt.
Jag är glad och lycklig över att min KOSSA till farmor VÅGAT höra av sig och berätta om sin nya familj i Tyskland. Jag älskar henne.






Dagen iövrigt har varit rätt kass.
Förutom allt smsande med Kicki så har det varit... Kallt?
Har varit sjuk, jag vet inte hur det gick till. Jag var nervös som en gris igår innan jag skulle träffa Kicken, kan vara därför jag inte känner för att konsumera nåt alls.
Uäh

Det var väl allt för idag.
Tack för att ni läser, håll er uppdaterade och kom ihåg att påminna era föräldrar om att ni älskar dem.
De kommer inte finnas där för evigt. Tillfälliga problem nu kan leda till eviga problem senare, så lämna inga kärleksfulla, meningsfulla ord osagda.

Ha det göttans

Hásta la victoria Simpre!